Den bebodda ön

Det är 2100-talet. Maxim Kamerer, en slags kommunistisk variant av Spock från Jorden, kraschlandar på en dystopisk planet bebodd av hjärntvättade humanoider.

Enligt Prime Directive i Star Trek är det: “Förbjudet att störa den naturliga utvecklingen av utomjordiska civilisationer, och introducera avancerad teknologi, kunskap och värderingar innan de är redo.”

På planeten Sarakshs är utvecklingen av civilisationen snarare en nerveckling mot total självutplåning och invånarna behöver Maxim Kamerer oavsett om de är redo eller inte.

Protagonisten vandrar genom radioaktiva skogar och kafkaliknande byråkrati. Han kör rostiga, monstruösa krigsmaskiner och mobiliserar motståndsrörelser. Det forna Sovjets samhällsproblem skildras som en utomjordisk totalitär makt av de ryska bröderna Strugatskij i den här science-fiction romanen.

I efterordet av boken skriver en av författarna om hur originaltexten censurerades av myndigheter – minsta antydan till att undergräva eller försvaga sovjetmakten kunde leda till långa fängelsestraff eller exil. Det här är ett modigt verk som måste ha varit omöjlig att publicera i sin oförvanskade version, under en tid då statsapparaten kunde krossa författarna och litteraturen som kritiserade den.

Som läsare bör man vara tacksam över privilegiet att kunna läsa denna nyutgåva – där delar av den ocensurerade originaltexten har återställts – i ett (än så länge) demokratisk land som inte slaktar fritt tänkande i tryck.

I relation till detta så fann jag ett citat i efterordet, värt att inpränta på näthinnan: “Friheten är som luften eller hälsan – den tiger still så länge man har den, och man förstår inte ens vad det innebär att leva utan den.”